Så här började min dag, kl 07.30 på morgonen



Finns inget underbarare än att sitta på en brygga under morgonens timmar och lyssna på tystnadens alla ljud.

Torsdag kväll, ett glas rött, Frank Sinatra på stereon..... Gaddammit vad underbart!

Lärar/ledarrollen för mig är som någonting otroligt viktigt, men som inte är för alla. Tyvärr finns det de som inte passar in i lärarrollen, hur mycket erfarenhet och kunskaper de än har. De har helt enkelt inte de ledarkunskaper som krävs för att få elever att lyssna på dem och ta till sig det de vill ha sagt.

Dock tycker jag inte att en ledargestalt är någonting man behöver födas till. Visst har alla mer eller mindre ledaregenskaper redan från späd ålder, man ser tydligt redan i sandlådan vilka som är ledare och vilka som är följare. Men detta kan vid senare ålder ändras, genom att "följaren" övar, övar och åter övar på att på ett naturligt sätt ta över ledarrollen och få/våga dela med sig av sina kunskaper till andra på ett sådant sätt att folk lyssnar på en.

Detta är det absolut viktigaste för en lärare/ledare, enligt mig. Att veta hur man får folk att lyssna på en, att kunna engagera dem i det man vill ha sagt. Det krävs att man ska kunna övertala/"lura" folk att det man har att säga ÄR intressant, och därigenom väcka deras nyfikenhet och vilja att veta mer.

Att vara lärare ser jag som en otrolig viktig roll, med flera olika uppgifter, alla lika viktiga. Utvecklingen har ju blivit sån att från att ha varit som en maskin som bara rabblar årtal, siffror och händelser som ens elever ska lära sig, har lärarrollen blivit en kombination av uppslagsverk, kurator, domare, kompis, ställförträdande förälder och klagomur. Jag känner att i min roll som lärare vill jag vara ett tryggt inslag i mina elevers vardag, en vuxen att lita på och att kunna komma till om man behöver hjälp med vad det än kan vara. Jag är fullt medveten om att man inte kan ta på sig all världens bördor. Men jag känner också att det i dagens samhälle är alldeles för ont om vuxna människor som verkligen kan lyssna på eleverna, som visar ett sant intresse för vad de har att säga, och som kan agera utifrån en ställning av både lärare och jämnställd människa.

I min framtida yrkesroll som lärare vill jag försöka att engagera och intressera mina elever på delvis deras egna villkor. Jag vill inte bli ännu en av dessa stelbenta, korvstoppande, rabblande maskiner till lärare som vi har alldeles för många av ute i dagens skolor. I kurslitteraturen kan man läsa att redan Platon och Aristoteles hade samma tankar, att "det man lär sig under tvång och plåga inte fastnar lika bra som det man lär sig under lustfyllda former". Detta känner jag är en otroligt viktig tanke, särskilt idag då så många elever ser skolan som ett nödvändigt (eller i vissa fall onödigt) ont. Jag vill skaffa mig kunskapen att levandegöra fakta, att trigga en vilja att veta mer, att få skolan att bli någonting roligt och intressant som kräver lite tankeverksamhet på andra sätt än idag.

Det är här jag känner att drama kommer in i min yrkesplan på ett perfekt sätt. Jag vill lära mig så mycket användbara tekniker som möjligt som man kan använda i sitt dagliga skolarbete, vilket ämne man än har. Jag vill lära mig hur man kan få informationen att börja leva för ens elever, så de får ett mer djupgående intryck och förhoppningsvis med djuplodande kunskap än de skulle få om de bara satt och läste en text och sen arbetade med en stencil. Jag tycker att det är väldigt vackert formulerat i Dramabok(en) på sidan 90, där Friedrich Schillers tes sammanfattas: "Schiller menar emellertid att formdriften och den sinnliga driften förenas i leken. När barn leker blir det formade sinnligt och det sinnliga formande. I leken blir människan hel."

Även om jag kommer att läsa till gymnasielärare, så tror jag att man har en hel del att vinna genom att komplettera fackkunskaper med lek, eller med eget kreativt skapande om man hellre vill kalla det så. Jag håller fullt och fast med Louis Arnaud Reid när han påstod att det finns så lite utrymme för skapande i skolan. Även om han dog 1986, så stämmer det påståendet skrämmande väl även idag.

Jag håller även med Howard Gardner i hans teorier om att det finns olika sorters intelligenser. Tyvärr så finns det inte så många sätt att mäta dessa på, så oftast blir de flesta intelligenser åtsidosatta för förmågan att göra bra ifrån sig på prov eller vid andra tillfällen där man ska "mäta kunskap". Den logisk - matematiska intelligensen ligger långt före t.ex den kinestetiska sett ur samhällets ögon angående status. Men vad är det som säger att den ena intelligensen är att föredra framför den andra? Här anser jag att pudelns kärna ligger, vad gäller svårigheten inom läraryrket. Hur ska man kunna locka fram de "gömda" intelligenserna hos sina elever, hur ska man kunna få dem att inse att det finns flera olika sätt att vara bra på? Att kunna bygga upp sina elever, istället för att bryta ner dem genom känslan av att de inte är tillräckligt bra eller inte duger, bara för att de inte lyckades få ett högt betyg på något prov, är läraryrkets ständiga utmaning.

Jag tycker att det är svårt att hitta någon teoretiker i boken som jag inte håller med, då alla har rätt liksinnade uppfattningar, att leken, den egna kreativa processen och dramatisering är otroligt viktiga för inlärningen.   

"Det som intresserade mig mest med litteraturen under dessa veckor var Svaleryds bok Genuspedagogik. Det är otroligt intressant att läsa om hur olika vi behandlar flickor och pojkar, även om vi tror att vi inte gör detta.

Det första jag tyckte var intressant är det som står om vad skolorna behöver göra för att stärka barnens tillit till sig själva:  Att synliggöra, problematisera och utveckla elevernas föreställningar och könsmyter, så att flickor och pojkar genom en ökad självinsikt kan välja sin framtid utifrån sin egen vilja och sina personliga intressen (Svaleryd, 2002). Just det här med självinsikt, egen vilja och personliga intressen finner jag så intressant, eftersom det väldigt ofta fortfarande är tabu för män att välja traditionella  kvinnoyrken - och intressen och vice versa. Det är de traditionella könsstrukturerna i samhället som sätter gränserna för vad gemene man anser vara kvinnligt och manligt.

Men ingen är egentligen tvingad att agera i enlighet med strukturerna. Det är bara det att det kostar på att gå emot dem ( Thomsson/Elvin-Nowak, 2003). Detta är ett otroligt sant påstående enligt mig. Om man väljer att överstiga "könsgränsen" så måste man räkna med att bli betraktad som annorlunda, konstig och kanske till och med lite hotfull. Folk skyr det som stiger utan för deras normala sfär, det som stiger utanför vad de anser vara normalt. Det är konstigt hur hårt bundet vi anser yrken och intressen vara till vårt kön, och till viss del även till vår sexualitet. Gångerna en man i ett kvinnligt yrke blivit utpekad att vara bögig, eller en kvinna i ett mansdominerat yrke blivit kallad manhaftig flata, går nog inte att räkna under en dags timmar. Redan från barndomen ha de flesta fått insupa samhällets oskrivna regler om vad man ska vara intresserad av, vad man ska jobba med och hur man ska bete sig utifrån vilket kön man tillhör.

Det jag tycker är skrämmande är hur tidigt dessa könsmönster indoktrineras i våra barn, vilket väldigt tydligt illustreras i citatet från Bronwyn Davies Frogs and snails and feminist tales (1989), där en endast treårig flicka redan är fullt medveten om att hon har fått en "pojkleksak" i present (en leksaksbil), att detta är något som inte passar till henne som flicka. Hon har även redan blivit invigd i det "rätta" kvinnliga beteendet att inte vara för rättfram i sin förklaring att det är fel sorts leksak givaren har köpt till henne, utan förklarar det på ett snällt sätt för att inte såra någons känslor. (Svaleryd 2002, s 19-20) Redan där visar hon att hon fått lära sig att som flicka ska hon bete sig milt, undvika konflikter och linda in det hon egentligen vill säga i mjuka meningar för att inte stöta sig med någon. Jag tycker att det är hemskt att se hur vi uppfostrar våra barn rätt in i könsnormernas begränsningar, så de redan vid så unga år vet vad som är "rätt" och "fel" för just deras kön. Vid tre ås ålder ska man kunna leka med vilka leksaker som helst, inte bekymra sig för om det är en typisk tjej- eller killgrej man fått!

Pojkar uppfostras till att vara självständiga, självgående och oberoende. Flickor får lära sig att ta hjälp av andra, att fungera i gupp och att vara "snälla". Flickor tränar på att gå ut och in i relationer, medan de försummar att träna på att vara ensamma. (Svaleryd, 2002 s 20) Detta gör att de utvecklar en konflikträdsla, eftersom de så gärna vill behålla sina relationer att de undviker konflikter som möjligtvis skulle kunna förstöra relationen. En flicka som går utanför dessa könsnormer, som tar plats, argumenterar för sin sak och inte är rädd för att inte vara älskad av alla, är enligt mig en stark och självständig individ som borde få cred för det. Men tyvärr är det oftast så att en tjej inte få samma epitet som en kille med dessa egenskaper. En kille kan kallas för stark, framåt och frågvis. En tjej får istället höra att hon borde tagga ner, att hon är besvärlig och borde låta andra komma till tals. Det är helt enkelt inte ansett som kvinnligt att höras och ta för sig.