Tack och hej från nocturnalnemi! (storsvulstigt och överdrivet med omskrivningar, just the way I like it)
Jag och min blogg har varit oskiljaktiga vänner i stort sett varje dag. Den har varit ett stöd, ett minnesblock, en ventil när hjärtat och hjärnan har runnit över. Den har hjälpt mig att formulera tankar och idéer, att hata och att försöka älska. Förälskelser och bråk blandat med vardagliga ting har skrivits ner på sidorna, antingen i all hast eller med mycket eftertanke.
Hela tiden har det varit jag i centrum. Mitt tyckande, mina tankar, mina känslor och mitt hopp om bot och bättring. För att citera mig själv i mitt allra första inlägg (på denna blogg då, redan 1,5 år innan publicerade jag ju mig själv på helgon.net) 12/11 2006 skrev:
En blogg ska vara naken, den ska vara snabbåtkomlig, ärlig och uppfylla personens intentioner med den och även spegla personen bakom den. Man ska aldrig skriva något man skäms för, och aldrig skämmas över något man skriver.
Och jag har aldrig skämts för en enda stavelse jag har präntat ner på denna blogg, trots att det under vägen har funnits folk som tyckt att jag borde gjort det. Det har hela tiden varit jag, jag, jag, och jag har inte sett något fel med det, utan velat dela med mig av mina tankar till alla och ingen.
Men nyss har jag fått reda på, att mina ord utan några onda intentioner bakom kan såra, har sårat, kan komma att såra. I takt med att bloggen fått fler läsare så har den spridits till folk som kanske inte klarat av min fullkomliga ärlighet, som tagit illa vid sig av det jag känt, som känt sig utpekade utan att ha någonting att säga till om. Jag förstår de tankegångarna, absolut. Jag har aldrig velat hänga ut någon annan än mig själv, än mina egna känslor. Jag har aldrig menat att såra någon, det måste ni veta! Jag har bara skrivit det som fallit mig in, det som har varit det allra svåraste för mig att hantera just då. Endast nedskrivet har jag kunnat släppa det och gå vidare.
Men nu kommer jag göra så som jag har fått rådet att göra av de som inte omfamnat bloggosfären: Jag kommer att börja skriva endast för mig själv. För skriva, det kommer jag att fortsätta att göra, bara inte under så öppna förhållanden som på en blogg. Jag får se mig själv som lite mer innesluten, lite mer enskild, men med en frihet i dess fulla makt att tycka och tänka precis vad jag vill, utan att behöva oroa mig för att någon som står mig nära kan bli sårad av det jag tänker. Mina tankar kommer ännu en gång återgå till att hållas inombords, för mig och mig allena. För kan jag inte uttrycka mitt hjärtas lust utan ska bli tillbakahållen av restriktioner för att inte stöta mig med någon, då förlorar hela skrivprocessen sin mening.
Jag beklagar till dem som tagit illa vid sig under åren av min öppenhjärtlighet. Jag har bara försökt vara jag, om än kanske i ett lite för öppet forum.Jag har inte menat att oroa, att såra, att skaka om eller att irritera. Nu när jag fått insikt om att sådant kan ha varit fallet, då drar jag mig genast tillbaka för att inte skada något som redan kan vara skört.
Tack till er som hängt med så länge och ni som tillkommit under resans gång! Jag hoppas att jag någon gång har roat er, att ni någon gång tänkt på min blogg eller mig med ett leende på läpparna och en glimt i ögat.
Största kramen i cyberrymden på er! Nocturnalnemi has left the building!
*gone*
Måste bara visa...
Och jag kan ju säga att jag är såååå nöjd med samarbetet mellan mig och min kamera på detta fotot :D!
Ikväll borde vara en spooningkväll känns det som
Myssugen Allan, gah!
Det kom ett Kinderägg till mitt kontor idag!
Svante:
* Skäggig
* Väldoftande
* I blåbyxor
Men det är ju tre önskningar på en gång! Det gååår ju faktiskt inte!!
Good work dude ;)!
New Wheels on the Block!
Så JÄVLA BRA!! Och rätt roligt också ;)
Save the Sharks!
Quick Fix? NEJ tack!
Igår såg jag en halv dokumentär om plastikoperationer på unga tjejer. Det handlade om två flickor under 18 som ville operera sig, den ena ville ha större bröst, den andra en smalare midja.
Jag blir så beklämd när jag ser sådant. Först och främst över att så unga tjejer ska tillåtas att opereras. Vilken tjej tycker inte illa om sin kropp under tonåren?! Man är väl alltid för tjock / för smal/ för otränad / har för små eller för stora bröst för att vara nöjd? Under den sjukt självkritiska perioden så skulle det ju inte spela någon roll hur många operationer man genomförde, jag tror att man skulle hitta lika många nya "defekter" som skulle åtgärdas ändå. Det är ju först när man mognar som man inser att ens kropp är fantastisk på alla sätt och vis, och att man bara får en kropp som det gäller att lära sig att älska och använda på rätt sätt.
Och på tal om det, att använda kroppen på rätt sätt... Den ena tjejen (hon som ville ha en smalare midja) var ju enbart ute efter en quick fix! Sånt stör mig så jävla mycket!! Vad fan, gillar du inte hur din kropp ser ut, gör något åt det den naturliga vägen! Tjejen i fråga åt micropizza hela tiden och rörde inte på sig något, men tyckte att en operation var det rätta för henne. Där ska jag ge en eloge till läkaren i programmet, han sa faktiskt till henne att han inte skulle operera henne, utan att han tyckte att hon skulle gå hem, äta bättre och träna i minst ett halvårs tid för att se om inte det skulle vara minst lika bra som en operation. All cred till honom!
Man såg verkligen hur besviken tjejen blev över hans åsikt, för det hon ville var väl att han skulle suga ut allt fett så hon kunde gå hem och leva exakt som vanligt. Det är typiskt för dagens snabba samhälle, i alla aspekter av livet vill man att man ska få resultat fort som fan och inte behöva arbeta för det.
Det är samma tänk som så många verka ha om jobb, att om man inte får ett jätteroligt, jättestimulerande, välbetalt jobb med en gång efter att man tagit studenten, då kan det vara! Jag blir så trött på sådan inställning när folk går runt och gnäller om att de inte finns några jobb, när det de egentligen menar är att det finns inga jobb som de tycker är roliga nog. Har man inget jobb, så får man ta de jobb som finns tills något annat kommer på tal (eller utbilda sig för att ha större chans på "Jobbet med stort J"). Man får ju se det som en sporre, att om jobbet man har är världens tråkigaste, så anstränger man sig ännu mer för att komma därifrån och hitta något annat. Men tills dess att detta "något annat" kommer, så får man ju hålla sig kvar där för att kunna försörja sig! Och samtidigt försöka att ha en positiv syn på jobbet. Är uppgifterna skittråkiga, så kanske arbetskamraterna är dagens ljuspunkt? Eller tvärtom?
Mitt egna exempel på det var ju när jag via Manpower jobbade på Ascom Tateco runt 2004. Jobbet var fan fullkomligt pest och pina, eller vad sägs om exempel som:
* Uppdatera 10000 telefoner med mjukvara, för att sedan få reda på att mjukvaran är fel och få göra om allt...
* Packa 600 skruvar och 600 brickor i 600 påsar
* Räkna skruv...
Och jag sänkte mig själv i negativa tankar om jobbet, allt var skit och jag ville dö vare gång klockan ringde 05.30 på morgonen. Men efter en härlig date med Lena (hon var redan då suverän som mental coach :D!) så lyckades jag vända tankegångarna till positiva! Visst, jobbet var skit, men jag hade underbara arbetskamrater! Det var skit att gå upp tidigt, men jag tjänade egna pengar! Efter jag lyckades göra den vändningen i tankarna så var det så otroligt mycket lättare att gå till jobbet.
(Och bara någon månad efteråt fick jag ju erbjudande att komma till min nuvarande arbetsplats. Jag kan ju inte säga att det enbart berodde på min positiva inställning, men banne mig om det inte kändes som det! Man brukar ju säga att "good things come to those who wait". Och varför då inte göra sin väntan så positiv som möjligt :)?)
Det är inte utan att man blir rädd...
Oron ligger både på lokal och internationell nivå. Här hemma är det den stora inbrottsvågen ute i syrrans trakter som skrämmer mig. Senast natten till igår hade ett grannhus blivit besudlat av inbrottstjuvar, som helt fräckt hakat av ett fönster och tagit sig in på undervåningen, när familjen låg där uppe och sov. Jag tycker att det är så känslokallt och avtrubbat att kunna göra så, och om man är så kall i sitt tillvägagångssätt, hur kall skulle man då inte vara om någon i familjen märker vad som är på väg att ske och kommer ner på undervåningen....?
Därför spenderade jag natten i Hönsetorp, eftersom svågern är i djupaste Norrland tills idag. Inte för att jag vet vad jag skulle kunna göra om det väl kom inbrottstjuvar dit, utan mest för att det alltid känns bättre när man är två (eller fyra, som vi var med hundarna). Men jag tror inte att vi fick sovit mycket någon av oss, utan man låg hela tiden och lyssnade efter främmande ljud... Det är då FAN att man inte ska kunna känna sig säker i sin egna bostad. Fan ta dem som inte kan skilja på mitt och ditt!!
Den internationella oron kommer av vad den republikanske vice-presidentkandidaten Sarah Palin nu har sagt angående situationen med Ryssland:
- Vi måste hålla ögonen på Ryssland och på ledarskapet där, sade hon, men betonade att hon hoppades att USA kommer att undvika att hamna i ett nytt kallt krig.
På frågan om USA måste gå i krig med Ryssland om Georgien går med i Nato och Ryssland invaderade landet, sade hon:
- Kanske det.
/Aftonbladet.se
Det skrämmer mig att en av världens största (och galnaste?) nationer kan komma att gå från en krigsälskande ledning till en annan. Det skrämmer mig att den sortens makt och pengar (och vapen) som finns i USA kanske kan komma att under ännu en period styras av "trigger happy" människor med fingret på knappen. Särskilt när det börjar mullra lite oroväckande i det stora landet i öst, där oroligheterna och krigsutbrotten redan skapat en skakig grund för framtiden. Det känns som att vi bara är ett par förhastade beslut, från bägge håll, ifrån ett tredje världskrig.
Och det skrämmer mig. Det skrämmer mig något enormt.
Det är något visst med hösten
Trots det allt längre och svartare mörkret, trots kyligare grader och gråare himmel. Det finns en friskhet och en skönhet som övervinner detta, om man bara väljer att se det.
Det är underbart att kunna koka soppor, tända ljus, klä sig i tjocka koftor (även en masugn som jag kan nu använda detta snygga klädesplagg). Det är fantastiskt att se trädens skiftningar, att kura ihop sig i soffan med en älskad vän eller ett älskat djur och se alla de filmer man missat under sommaren. Man kan sitta i lugn och ro och läsa böcker, eller ta på sig praktiska kläder och ge sig ut på en skogspromenad. Allt är tillåtet, och det är inte längre tabu att hålla sig inomhus.
Man måste se det positiva, och inte stirra sig blind på mörkret och kylan...
Idag: ska jag lära mig att hantera en kortläsare, samt packa inför morgondagens avfärd till Helsingborg. Två systrar och två schnauzrar på 22 m2 i två nätter... Kan bli spännande värre!