Detta kommer att bli mitt allra sista inlägg på bloggen. Den har hängt med i snart två år, men i min mentala resa har vi färdats otroligt mycket längre. Jag lägger ner den nu, den har fyllt sitt syfte och hjälpt mig otroligt mycket.

Jag och min blogg har varit oskiljaktiga vänner i stort sett varje dag. Den har varit ett stöd, ett minnesblock, en ventil när hjärtat och hjärnan har runnit över. Den har hjälpt mig att formulera tankar och idéer, att hata och att försöka älska. Förälskelser och bråk blandat med vardagliga ting har skrivits ner på sidorna, antingen i all hast eller med mycket eftertanke.

Hela tiden har det varit jag i centrum. Mitt tyckande, mina tankar, mina känslor och mitt hopp om bot och bättring. För att citera mig själv i mitt allra första inlägg (på denna blogg då, redan 1,5 år innan publicerade jag ju mig själv på helgon.net) 12/11 2006 skrev:
 
En blogg ska vara naken, den ska vara snabbåtkomlig, ärlig och uppfylla personens intentioner med den och även spegla personen bakom den. Man ska aldrig skriva något man skäms för, och aldrig skämmas över något man skriver. 

Och jag har aldrig skämts för en enda stavelse jag har präntat ner på denna blogg, trots att det under vägen har funnits folk som tyckt att jag borde gjort det. Det har hela tiden varit jag, jag, jag, och jag har inte sett något fel med det, utan velat dela med mig av mina tankar till alla och ingen.

Men nyss har jag fått reda på, att mina ord utan några onda intentioner bakom kan såra, har sårat, kan komma att såra. I takt med att bloggen fått fler läsare så har den spridits till folk som kanske inte klarat av min fullkomliga ärlighet, som tagit illa vid sig av det jag känt, som känt sig utpekade utan att ha någonting att säga till om. Jag förstår de tankegångarna, absolut. Jag har aldrig velat hänga ut någon annan än mig själv, än mina egna känslor. Jag har aldrig menat att såra någon, det måste ni veta! Jag har bara skrivit det som fallit mig in, det som har varit det allra svåraste för mig att hantera just då. Endast nedskrivet har jag kunnat släppa det och gå vidare.

Men nu kommer jag göra så som jag har fått rådet att göra av de som inte omfamnat bloggosfären: Jag kommer att börja skriva endast för mig själv. För skriva, det kommer jag att fortsätta att göra, bara inte under så öppna förhållanden som på en blogg. Jag får se mig själv som lite mer innesluten, lite mer enskild, men med en frihet i dess fulla makt att tycka och tänka precis vad jag vill, utan att behöva oroa mig för att någon som står mig nära kan bli sårad av det jag tänker. Mina tankar kommer ännu en gång återgå till att hållas inombords, för mig och mig allena. För kan jag inte uttrycka mitt hjärtas lust utan ska bli tillbakahållen av restriktioner för att inte stöta mig med någon, då förlorar hela skrivprocessen sin mening.

Jag beklagar  till dem som tagit illa vid sig under åren av min öppenhjärtlighet. Jag har bara försökt vara jag, om än kanske i ett lite för öppet forum.Jag har inte menat att oroa, att såra, att skaka om eller att irritera. Nu när jag fått insikt om att sådant kan ha varit fallet, då drar jag mig genast tillbaka för att inte skada något som redan kan vara skört.

Tack till er som hängt med så länge och ni som tillkommit under resans gång! Jag hoppas att jag någon gång har roat er, att ni någon gång tänkt på min blogg eller mig med ett leende på läpparna och en glimt i ögat.

Största kramen i cyberrymden på er! Nocturnalnemi has left the building!