Igår såg jag en halv dokumentär om plastikoperationer på unga tjejer. Det handlade om två flickor under 18 som ville operera sig, den ena ville ha större bröst, den andra en smalare midja.

Jag blir så beklämd när jag ser sådant. Först och främst över att så unga tjejer ska tillåtas att opereras. Vilken tjej tycker inte illa om sin kropp under tonåren?! Man är väl alltid för tjock / för smal/ för otränad / har för små eller för stora bröst för att vara nöjd? Under den sjukt självkritiska perioden så skulle det ju inte spela någon roll hur många operationer man genomförde, jag tror att man skulle hitta lika många nya "defekter" som skulle åtgärdas ändå. Det är ju först när man mognar som man inser att ens kropp är fantastisk på alla sätt och vis, och att man bara får en kropp som det gäller att lära sig att älska och använda på rätt sätt.

Och på tal om det, att använda kroppen på rätt sätt... Den ena tjejen (hon som ville ha en smalare midja) var ju enbart ute efter en quick fix! Sånt stör mig så jävla mycket!! Vad fan, gillar du inte hur din kropp ser ut, gör något åt det den naturliga vägen! Tjejen i fråga åt micropizza hela tiden och rörde inte på sig något, men tyckte att en operation var det rätta för henne. Där ska jag ge en eloge till läkaren i programmet, han sa faktiskt till henne att han inte skulle operera henne, utan att han tyckte att hon skulle gå hem, äta bättre och träna i minst ett halvårs tid för att se om inte det skulle vara minst lika bra som en operation. All cred till honom!

Man såg verkligen hur besviken tjejen blev över hans åsikt, för det hon ville var väl att han skulle suga ut allt fett så hon kunde gå hem och leva exakt som vanligt. Det är typiskt för dagens snabba samhälle, i alla aspekter av livet vill man att man ska få resultat fort som fan och inte behöva arbeta för det.

Det är samma tänk som så många verka ha om jobb, att om man inte får ett jätteroligt, jättestimulerande, välbetalt jobb  med en gång efter att man tagit studenten, då kan det vara! Jag blir så trött på sådan inställning när folk går runt och gnäller om att de inte finns några jobb, när det de egentligen menar är att det finns inga jobb som de tycker är roliga nog. Har man inget jobb, så får man ta de jobb som finns tills något annat kommer på tal (eller utbilda sig för att ha större chans på "Jobbet med stort J"). Man får ju se det som en sporre, att om jobbet man har är världens tråkigaste, så anstränger man sig ännu mer för att komma därifrån och hitta något annat. Men tills dess att detta "något annat" kommer, så får man ju hålla sig kvar där för att kunna försörja sig! Och samtidigt försöka att ha en positiv syn på jobbet. Är uppgifterna skittråkiga, så kanske arbetskamraterna är dagens ljuspunkt? Eller tvärtom?

Mitt egna exempel på det var ju när jag via Manpower jobbade på Ascom Tateco runt 2004. Jobbet var fan fullkomligt pest och pina, eller vad sägs om exempel som:

* Uppdatera 10000 telefoner med mjukvara, för att sedan få reda på att mjukvaran är fel och få göra om allt...
* Packa 600 skruvar och 600 brickor i 600 påsar
* Räkna skruv...

Och jag sänkte mig själv i negativa tankar om jobbet, allt var skit och jag ville dö vare gång klockan ringde 05.30 på morgonen. Men efter en härlig date med Lena (hon var redan då suverän som mental coach :D!) så lyckades jag vända tankegångarna till positiva! Visst, jobbet var skit, men jag hade underbara arbetskamrater! Det var skit att gå upp tidigt, men jag tjänade egna pengar! Efter jag lyckades göra den vändningen i tankarna så var det så otroligt mycket lättare att gå till jobbet.

(Och bara någon månad efteråt fick jag ju erbjudande att komma till min nuvarande arbetsplats. Jag kan ju inte säga att det enbart berodde på min positiva inställning, men banne mig om det inte kändes som det!  Man brukar ju säga att "good things come to those who wait". Och varför då inte göra sin väntan så positiv som möjligt :)?)