Detta är mitt första utkast till den sjukt försenade processdagboken jag ska skicka in till Karlstad. Jag kommer fortsätta att peta i texten, lägga till och dra ifrån, men lägger ut texten för att ev få lite feedback. Hur låter det? Åsikter?

"Det som intresserade mig mest med litteraturen under dessa veckor var Svaleryds bok Genuspedagogik. Det är otroligt intressant att läsa om hur olika vi behandlar flickor och pojkar, även om vi tror att vi inte gör detta.

Det första jag tyckte var intressant är det som står om vad skolorna behöver göra för att stärka barnens tillit till sig själva:  Att synliggöra, problematisera och utveckla elevernas föreställningar och könsmyter, så att flickor och pojkar genom en ökad självinsikt kan välja sin framtid utifrån sin egen vilja och sina personliga intressen (Svaleryd, 2002). Just det här med självinsikt, egen vilja och personliga intressen finner jag så intressant, eftersom det väldigt ofta fortfarande är tabu för män att välja traditionella  kvinnoyrken - och intressen och vice versa. Det är de traditionella könsstrukturerna i samhället som sätter gränserna för vad gemene man anser vara kvinnligt och manligt.

 

Men ingen är egentligen tvingad att agera i enlighet med strukturerna. Det är bara det att det kostar på att gå emot dem ( Thomsson/Elvin-Nowak, 2003). Detta är ett otroligt sant påstående enligt mig. Om man väljer att överstiga "könsgränsen" så måste man räkna med att bli betraktad som annorlunda, konstig och kanske till och med lite hotfull. Folk skyr det som stiger utan för deras normala sfär, det som stiger utanför vad de anser vara normalt. Det är konstigt hur hårt bundet vi anser yrken och intressen vara till vårt kön, och till viss del även till vår sexualitet. Gångerna en man i ett kvinnligt yrke blivit utpekad att vara bögig, eller en kvinna i ett mansdominerat yrke blivit kallad manhaftig flata, går nog inte att räkna under en dags timmar. Redan från barndomen ha de flesta fått insupa samhällets oskrivna regler om vad man ska vara intresserad av, vad man ska jobba med och hur man ska bete sig utifrån vilket kön man tillhör.

 

Det jag tycker är skrämmande är hur tidigt dessa könsmönster indoktrineras i våra barn, vilket väldigt tydligt illustreras i citatet från Bronwyn Davies Frogs and snails and feminist tales (1989), där en endast treårig flicka redan är fullt medveten om att hon har fått en "pojkleksak" i present (en leksaksbil), att detta är något som inte passar till henne som flicka. Hon har även redan blivit invigd i det "rätta" kvinnliga beteendet att inte vara för rättfram i sin förklaring att det är fel sorts leksak givaren har köpt till henne, utan förklarar det på ett snällt sätt för att inte såra någons känslor. (Svaleryd 2002, s 19-20) Redan där visar hon att hon fått lära sig att som flicka ska hon bete sig milt, undvika konflikter och linda in det hon egentligen vill säga i mjuka meningar för att inte stöta sig med någon. Jag tycker att det är hemskt att se hur vi uppfostrar våra barn rätt in i könsnormernas begränsningar, så de redan vid så unga år vet vad som är "rätt" och "fel" för just deras kön. Vid tre ås ålder ska man kunna leka med vilka leksaker som helst, inte bekymra sig för om det är en typisk tjej- eller killgrej man fått!

 

Pojkar uppfostras till att vara självständiga, självgående och oberoende. Flickor får lära sig att ta hjälp av andra, att fungera i gupp och att vara "snälla". Flickor tränar på att gå ut och in i relationer, medan de försummar att träna på att vara ensamma. (Svaleryd, 2002 s 20) Detta gör att de utvecklar en konflikträdsla, eftersom de så gärna vill behålla sina relationer att de undviker konflikter som möjligtvis skulle kunna förstöra relationen. En flicka som går utanför dessa könsnormer, som tar plats, argumenterar för sin sak och inte är rädd för att inte vara älskad av alla, är enligt mig en stark och självständig individ som borde få cred för det. Men tyvärr är det oftast så att en tjej inte få samma epitet som en kille med dessa egenskaper. En kille kan kallas för stark, framåt och frågvis. En tjej får istället höra att hon borde tagga ner, att hon är besvärlig och borde låta andra komma till tals. Det är helt enkelt inte ansett som kvinnligt att höras och ta för sig.

 
Men vad jag även tycker att man måste komma ihåg, är att dessa könsnormer inte bara skapar problem för flickorna, utan även pojkarna får lida för detta. Hur svårt det än är för flickor att slå sig in i den manliga sfären, är det nästan dubbelt så hårt för pojkar att få acceptans för val i livet som tangerar det kvinnliga området. Det går inte att säga vem som har det värst, det enda vi kan göra är att erkänna att könsnormerna och könsollerna i stor utsträckning styr våra liv ända från det att vi är små, och göra vårt bästa för att motverka detta inskänkta tänkande för att skapa så många och varierande valmöjligheter som möjligt för våra kommande generationer."