Sitter ute på Hönsetorp och passar lilla Pizza, nyss utsläppt från veterinären, opererad och tröööött. Hon verkar må rätt OK, och det är det som är huvudsaken.

Under tiden som hon sover så sitter jag och surfar och kollar igenom gamla kort i Malins dator. Hittade ett par som jag mådde bra av att se, som jag vill dela med mig av. Tror inte att det är så många som sett den sidan av mig... Förutom Åsa då, givetvis :D!








Detta är jag och min underbara, tråkiga, trygga, suuuura men snälla fuxmärr Solitha, som jag sålde för ca två år sedan. Eller är det tre? Eller mer? Fan, åren bara rullar och jag har ingen koll....

Första gången jag satt på en häst var -92, och sen dess var jag fast. Det var min huvudsakliga hobby under mer än ett deccennium, det jag lade min tid och mina pengar på. Men sen jag sålde Solitha har jag knappt varit i närheten av en häst.  

Jag tror aldrig att jag kommer att komma tillbaka till det livet igen. Fast iof ska man aldrig säga aldrig.... Hästlivet är underbart, men ack så tidsödande och pengakrävande. Inte för intet som det brukar kallas för snobbsport. Fast jag hade svårt att se snobbigheten i att varje dag, i ur och skur, gassande sol eller isande snöstorm, se till att hästen hade det så bra som möjligt.

Mocka, lyfta upp flera ton hö på skullen, putsa, rykta, bära vattendunkar, bygga hagar, (leda hästen under en hel natt i -23 grader vid ett kolikanfall), fixa mat, måla boxar, släppa ut och ta in, ... Listan kan göras hur lång som helst.

Men ändå... de gånger då man satt på hästen och allt stämde, det var det man levde för. De gånger då man äntligen gjorde ett klockrent galoppombyte, den perfekta förvända galoppen, en mjuk och följsam hörnpassering, en stillsam avsaktning eller en samlad igångsättning...

Eller när man äntligen tog sig över den läskiga tvåkombinationen, då man flög över naturhinder, galopperade på en sandväg eller då man i totalt samspel red ut i skogen, utan vare sig sadel eller träns... Då man var så nära sin häst som man bara kunde, det var då alla timmar, alla kronor, alla gånger man svurit över sin häst och förbannat den dagen man blev hästfrälst, inte längre spelade någon roll. Det var lycka, i en av de sannaste former.