Jag sitter och tittar på Dr.Phil, och jag blir så ledsen... En stackars stackars liten 23-årig tjej (bokstavligt talat liten, väger endast 43 kg) som är där för att hon har anorexia. Hon gråter och skakar och berättar om hur hon känner sig helt värdelös och oälskad och att ingenting hon gör är tillräckligt, hon känner sig inte tillräckligt lyckad, tillräckligt smal eller tillräckligt älskad för att kunna vara lycklig. Brevid henne sitter hennes 12-årige kusin som på tre månader har bantat ner sig 27 kg (!), men som inte anser sig ha en ätstörning.

Jag blir så ledsen att tjejer i alla åldrar och storlekar hela tiden ska känna sig otillräckliga bara för att vågen visar över 40-50 kg. Det finns inte någon möjlighet att alla ska kunna väga så lite!! Att förstöra hela sitt liv och sin kropp genom att jaga vartenda litet gram fett, hur kan det vara värt det? Genom grov bantning så lägger kroppen av, njurarna slutar fungera, cirkulationssystemet slutar fungera, ALLT lägger av. Hur kan det vara värt det? Och hur kan en sjukdom vara så vidrig och så extremt manipulativ att den tar över allt i någons liv?

Jag tycker så synd om dessa tjejer som tappar kontrollen över bantningen, som får såna inre krav på sig själva att de får en förvrängd kroppssyn och psykiska problem som förstör så mycket av, om inte hela, livet för dem....
Jag önskar att jag på något sätt kunde få dem att inse att de är underbara och vackra som de är, att livet borde handla om så mycket mer än besattheten över sin vikt. Men jag kan inte göra något.

Och jag som har mage att klaga på mina överflödskilon.