Nja, kanske överdriver lite, men visst känns det som så ibland... Gjorde en utrensning i garderoben i söndags, och hej vad det ekade tomt sen! Alla mina fina kjolar och nätta tröjor fick stryka med, så jävla surt. men man får ju skylla sig själv, jag har ju ätit mig till den storleken jag har idag. Puckad är man... A moment on the lips and forever on the hips är en devis jag borde leva mer efter, istället för Tjock o Gla, kexchokla´! För let´s face it, man kan inte var glad när man är tjock och utan ork, man är för elak mot sin kropp för att ha rätt att vara det. Men svårt är det, särskilt som jag är en invand tröst- och firandeätare, alla sinnesstämningar hos mig kräver mat (Ätstörningsmönster någon?).

Fast här  ser jag ju rätt lycklig ut ändå, min uppsvällda kropp och vågens höga nummer till trots... Bilderna tagna i lördags, rätt stor skillnad (enligt mig själv) från bilder tagna för något år sedan. Men här ser ni ju mitt stora misstag, att min käraste vän är liten, smal och blond gör ju inte intrycket av mig på något vis nättare (no offence to you Åsa, du är en naturlig pärla :D). Mitt superhjältenamn, Gigantoria, har aldrig passat så bra som nu.

Well hell, bara att ta nya tag och komma igång igen. Ingen annan som kan göra det än jag. Har börjat (som många gånger förut) på omprogrammering av mitt tankesätt, har gjort upp en plan och ett peppningssystem. Om jag bara hade ett uns karaktär också, så skulle det ju inte vara lika svårt. Men jag är dum och lat, ingen bra kombination för att sköta sig. 

Fast mina brister till trots, så hoppas jag på att jag är en rätt trevlig och likeable människa ändå.  Jag själv är ju min störste kritiker, det är jag medveten om.