Det finns de som jag kallar för mina vänner. Jag älskar dem med själ och hjärta och hela mitt allt. Jag försöker ställa upp för dem i allt de gör, jag skulle slåss för dem med näbbar och klor om jag misstänkte att de skulle fara illa. Men det finns vissa saker jag inte accepterar:

* Att bli ljugen för/ undanhållen information
* Att bli tagen för givet
* Att inte bli tillfrågad om vad jag tycker/känner, utan att man bara antar hur man tror att jag ska reagera.

Du har lyckats med allt. Du har prickat in allt.

Hur ska jag kunna lita på dig, om du inte ens kan säga sanningen om något så här trivialt till mig?

Jag måste få tänka var jag står nu, var jag står i förhållande till dig. Jag hoppas att du inte hör av dig på ett tag, för jag kommer inte att svara. Jag vet inte vad jag känner just nu, för detta är inte första gången det händer. En gång är ingen gång, men två gånger är alldeles för mycket. Känner du mig inte bättre än så?