Det är otroligt hur musik kan användas som en tidsmaskin. Ett par toner som förflyttar en till en annan plats, till en annan tid, då man var lycklig och ovetande om hur svart världen kunde vara. En tid som var den lyckligaste man någonsin har haft. När de första tonerna av Robbie Williams Angels strömmde ur mina bilhögtalare för en stund sedan så förflyttas jag, från vägen mellan mina föräldrars hus och min lägenhet,  tillbaka till Roskilde 2001. 

Det är sen lördagskväll, strax innan natten slår in. Vi är flera tusentals människor som samlats på fältet för att lyssna till musiken, men just då är det bara två som räknas. Jag och Pelle.

Robbies påverkade person, underbar som bara han kan vara, får massan av kroppar att koka, jubla, ryckas med av musiken. Men jag har bara ögon för en enda person.

Och när himlen öppnar sig och väter den exalterade publiken och de första tonerna av Angels strömmar ut över folkhavet, så slutar omvärlden helt att existera. Det är bara jag och han, han som jag älskar med varenda cell av min artonåriga kropp, han som jag önskar att jag ska få spendera varenda minut av mitt liv med. Och som ett klimax i en romantisk film, när refrängen höjs till skyarna av flera tusen människors allsång, så möts vi i en kyss som får mig att tro att mitt hjärta ska explodera av kärlek.

Efter detta ögonblick så trodde jag att Angels alltd skulle fylla mig med odelad glädje. Men det blev inte så. Glädjen finns där, men den är tvungen att blandas med den gravsvarta sorg som jag burit i snart fem år. När radiokanalen nu valde att sända ut den, försvårade de mitt bilkörande med de tårar som inte ville sluta rinna. Tårar som vätte mitt ansikte, precis som regnet gjorde för sju år sedan.

Sju år sen mitt romantiskaste ögonblick. Snart fem år sedan mitt svartaste.