Höstterminens första inlämningsuppgift är att skriva en berättelse om en händelse från sin skoltid, om en speciell klasskamrat man kommer ihåg. Jag lägger ut min berättelse här. Om någon vill ge respons, lämna en kommentar, maila, smsa eller skriv ett handskrivet brev med sirlig skrivstil och droppa det i brevlådan ; ).

"Jag stod i mina föräldrars blåtapetserade kök och plockade pålägg ur det brummande 70-tals kylskåpet. Utanför fönstret hade mörkret lagt sig, och vinden blåste genom grannens stora björk. Jag placerade skinka och ost på vårt köksbord och sträckte mig åter mot kylskåpet för att plocka ut sallad och majonnäs, sedan stängde jag kylskåpsdörren och satte mig vid bordet. Mekaniskt sträckte jag mig efter brödet för att färdigställa den smörgås som jag visste att jag behövde, men som jag egentligen inte var sugen på. Hunger var inte en känsla som jag hade känt på länge, inte sedan jag fick veta om pappa.

Pappa hade någon vecka tidigare fått diagnosen kronisk lymfatisk leukemi, blodcancer i vardagligt tal. Men det var inget vardagligt med detta, det fanns ingen möjlighet att få in det i huvudet som någonting man skulle behöva leva med. Min pappa hade alltid varit sinnebilden av en stark och frisk man, jag kunde inte ens minnas att han varit förkyld någon gång. Och nu hade man fått detta slag i magen, denna diagnos som inte kunde kännas som någonting annat än en dödsdom.

Så nu satt jag vid bordet, och försökte få i mig någonting ätbart. Tankarna snurrade som uppretade getingar i huvudet på mig, och jag visste inte hur jag skulle kunna ta mig ur mitt svarta sinnelag. Mamma och pappa var inte hemma, så där kunde jag inte finna något stöd just nu.

Då ringde telefonen. Med en suck reste jag på mig för att svara på någonting jag antog var ett telemarketingsamtal, då de brukade komma i strid ström vid den tiden på kvällen. Men samtalet jag svarade på, var någonting helt annat

-         Ja, det är Mia.

-         Hej, det är Daniel.

Under en helt konfys tiondels sekund rabblade mitt minne upp alla Daniel jag kände, och jämförde deras röster med den som var i andra änden på luren. Men ingen röst passade riktigt in. Men helt plötsligt gick det upp ett ljus. Givetvis tillhörde rösten min klasskamrat Byzze, som i verkligheten hette just Daniel. Vi hade varit bekanta i ca ett och ett halvt år, sedan vi började i samma klass i högstadiet. Byzze var en människa som många hade förutfattade meningar om, både lärare och elever. Han var och är i själ och hjärta en hårdrockare, klädd i läder och nitar och med långt mörkt hår och nästan lika långt skägg. Han såg rätt hård och lite farlig ut, men under den svarta läderytan klappade ett hjärta av lysande guld.

Men just vid det tillfället kände jag honom ändå inte så bra, vi pratade väl i skolan, men umgicks inte på fritiden. Detta var första gången han ringt hem till mig, och det gjorde situationen ännu mer bisarr. Men det korta samtalet som följde raderade snabbt den surrealistiska känslan, och ändrade vår relation för all framtid.

-         Jo.... började Daniel. Jag hörde precis om din pappa.... Och jag ville bara säga, att om det är någonting, vadsomhelst som jag kan göra för dig, så finns jag här. Om du vill bli uppmuntrad, ha en axel att gråta mot, en vän att skratta med eller bara någon att fika med, så är jag bara ett samtal bort.

Jag vet ännu idag inte vad jag svarade på detta. Jag vet bara att vi fortsatte att prata i ett par minuter till, sedan lade vi på luren och jag satte mig vid bordet igen. Utanför fönstret var mörkret fortfarande kompakt och vinden ven kall och hård runt husknuten. Men inuti mig hade mitt personliga mörker tillfälligt skingrats och ersatts av ett strålande ljus som värmde och lyste upp även de svartaste hörnen av min själ.

Och från denna dag har jag alltid vetat att trots att han numera är geografiskt långt ifrån mig, så är han aldrig mer än ett samtal bort. Min starka, underbara vän, hårt förpackad i nitar och läder. "