Var fan tog empatin vägen?!

Igår fick jag ta del av ett av de hemskaste klippen jag sett på Internet. Jag tänker inte länka till det, eftersom jag inte anser att ett sådant borde spridas över huvud taget. Men jag kan beskriva det.

Det är en kvinna och en, i raka ordalag, fet pojke som spänns fast i en åkattraktion, typ Top Spin på Liseberg verkar det vara. En kamera är monterad över deras sits, antagligen för att man efteråt ska kunna höra sina egna skräckslagna men förtjusta tjut.

Attraktionen startar, och allt ser först OK ut. Men bara sekunder in i klippet ser man pojken lätta från sin stol, och man märker att han är på väg ut ur sitsen. Redan här börjar han skrika för sitt liv, han är helt säker på att han ska rasa ur stolen. Under tiden som attraktionen fortsätter snurra, ser man hur han glider längre och längre ner i stolen, säkerhetsbältet sitter nu under hakan på honom som en strypsnara och hans kroppshydda fungerar som en tyngd som trycker hans hals mot bältet. Man ser skräcken i hans ansikte och hör dödsångesten i hans röst, då han skriker på hjälp och av smärta.

Jag blev illa berörd nog av bara detta, att höra hans skräckslagna rop på hjälp och att se hur han är på väg att ramla ur attraktionen. Men det som verkligen fick mig att må illa, var att någon lagt på skratt på klippet! Någon ansåg helt enkelt att denne pojkes tro på att han var på väg att dö var någonting lustigt och någonting man tittade på för sitt höga nöjes skull! Vad fan är det för fel på folk?

Jag är inte sen att erkänna att jag gillar svart humor, bizarr humor, galghumor och lyteskomik. Men detta var fanimej lyteskomik av den allra värsta sorten, den gjord utan hjärta och hjärna. För den enda anledningen jag kunde se, och som man även kunde ana efter vad klippet hette (fat kid on ride eller ngt liknande) var att anledningen att det var OK att skratta åt det, var att killen var fet. Well, I've got news for you: Att skratta åt någon som vrider sig av skräck och panik, som tror att han är på väg att dö, är någonting av det ondaste man kan göra, vare sig han är fet eller inte! Det är fanimej ett lågvattenmärke!

Skulle Ni skratta lika gott om den fete killen, akompanjerad av pålagda burkskratt, verkligen hade trillat ur attraktionen? Skulle Ni skratta lika gott när han landade med huvudet före i asfalten, med hjärnsubstans och blod skvätt andes över åskådarna.

Burkskratten skulle ha fortsatt. Skulle du?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback