Hmmm, mitt hormonmonster till kropp och min sockerinlindade hjärna har inte varit vänliga föregående vecka.... Min beslutsamhet satt ur spel, och min självkontroll förintad. Frosseri till den milda grad... Crap! Jaja, ny vecka, nya takter. Det är inte lätt när kroppen skriker efter choklad, pizza ocxh pommes, när inget annat duger. Jag ger efter alldeles för lätt, men men, jag är ju iaf medveten om det :P.

Men jag ska fan bojkotta Kungens för alltid! Jag, Åsa och Björs skulle fetta till det med pizza igår, och ringde och beställde två Naf Naf och en Vezuvio, alla med kebabsås. Jag var så hungrig att jag skakade i både kropp och själ och var nära att börja gråta, så med pizzakartongens öppnande fick jag en skymt av himmelriket..... tills jag insåg att de jävla idioterna hade lagt på bearnaissås istället för kebabsås på pizzan!!! Ett i-landsproblem, men just då ett sånt gigantiskt jävla setback att jag blev helt till mig. Men nöden har ingen lag, och jag fick snällt tugga i mig den vedervärdigaste såsen som finns, annars hade jag kollapsat. Besvikelsen låg som en svart skugga över hela middagen...



I eftermiddag ska jag köra min mormor till sjukhuset, då hon skall dit för kontroll innan en starroperation. Min moster skulle ha kört henne, men blev uppbunden på jobbet. Och övriga släkt jobbar ju också, och då ingen tänkte på att jag är ledig och har haft körkort i över sex år (eller de kanske bara inte litar på mig ;)?), så var jag först inte tillfrågad, och det kändes ihopkört ett tag. 

Då sa mormor, den drygt 70-åriga kruttanten "Äsch,det är väl inget, jag kan ju ta bussen!". Men hell no, om jag sitter här och har både tid och bil, så inte fan ska min mormor behöva åka buss! Jag kan distribuera min tid som jag vill, och då ska inte mamma eller någon annan behöva ta ledigt från jobbet för att köra, när jag är vid mina sinnens fulla bruk! Min mormor ställer alltid upp på almig, städar, donar, tvättar fönster, bakar, skjutsar (bl.a. ställde hon ju upp att skjutsa mig och Åsa halv ett på nyårsnatten!) och allt annat, så detta är det minsta jag kan göra för henne :)!


För övrigt är jag jääääävligt sugen på att bli kär igen, men det är nog ett hopplöst uppdrag. Tror aldrig jag kommer känna så igen. Men, tro det eller ej, jag är inte besviken eller bitter för det! Bara kallt konstaterande att det enda jag saknar är kärleken till en man, annars är mitt liv så gott som komplett och otroligt lyckligt :)! Så jag traskar förnöjt på i mitt fantastiska liv, som faktiskt är otroligt ljust trots att vintermörkret kryper allt närmare.