Nu börjar jag fan bli trött på denna känslomässiga bergochdalbana! Och måste vänta ända tills på onsdag att träffa läkare, goddammit! Jag har sagt det förut, och kommer aldrig sluta säga det: TACK ni som är mina vänner, som får mig att skratta, som står ut med mig. Ni är fan bättre än alla antidepressiva tabletter i hela världen! Och prisa gud att jag har den familj jag har.....

Lite roligare nyheter: I morgon ska jag hålla i min första lektion, iiih. Dock under supervision, men nästa fredag ska jag ha den lektionen HELT själv, då min lärarutbildare är upptagen med de nationella proven. Måste se till att ha ordentligt med material att fylla den lektionen med, så ungjävlarna håller sig nöjda. Ska ta en lätt utväg nu det första och hålla i en lektion om musik på engelska. Det brukar kunna intressera och starta diskussioner....

Note to self: Arbeta med ditt jävla humör! Bråkbarns beteende ska vara som vatten på en gås, INTE ett startskott att börja skälla på dem : P. Alltså, jag fattar inte hur fatalt vissa föräldrar misslyckats med sin uppfostran?