Jag förstår inte varför så många klagar på regnet. Jag älskar det. Älskar att höra det mot rutan, älskar att klä på mig rätt kläder och gå ut på promenad i det, älskar även att klä mig i alldeles för lite kläder och rusa runt och bli riktigt dyblöt.

Även om regnmolnen täcker det jag älskar allra mest, solen, så finner jag dem ändå vackra. De är kompakta men ändå silkestunna, stora men ändå lätta. De sträcker sig över hela himlavalvet utan något synligt slut.

Ett varmt sommarregn på smaragdgrönt gräs, det är något av det vackraste jag vet. Och jag känner mig så fri i mina känslor då. Ett leende lyser upp det gråaste väder, tårar smälter samman med regndropparna och sorgen späs samtidigt ut. Just nu är jag glad, men samtidigt sorgsen. Ensam, men samtidigt fylld av gemenskap. Jag saknar närhet, jag saknar den heta kontakten kropp mot kropp, men även den sammetsmjuka smekningen av en hand mot min kind.
 
Jag kan inte få nog av känslan att känna mig älskad, jag vill bara ha mer och mer. Men för mitt egnas sinnes skull, så måste jag hålla allt på lagom avstånd. Jag behöver fart, fylla och glam för att hålla tankarna på avstånd. Men hur lätt är det, när man blir motarbetad av sin egna hjärna, den som låtsas, lockar och integrerar.....