Ännu en stor, men på något sätt väntad, besvikelse på mänskligheten har slagit ner i min närvaro. Eller inte på mänskligheten i sig, utan på en enda människa. En människa man velat tro gott om, som man öppnat sitt hem för, som min mor och far ställt upp 100% på....

Försvunnen, utflugen, lämnat stan utan ett ord. Inte lämnat ifrån sig nyckel till vare sig jobb eller bil. Förått dem som stod honom närmast, de som aldrig tvivlade på hans ord, de som gång på gång hjälpte honom på fötter och gav honom ett hundratal chanser.

Ditt förbannade svin. Hur kan du? Hur kan du göra så? Jag är så ledsen i hjärtat, så besviken på dig. Och du visar dig inte vara mer än en narcissistisk jävla idiot. Hur vågar du säga så om pappa? Hur kan du med att säga att han inte vet hur det är att ha det svårt? Han har för fan älskat dig som den son han aldrig fick!! Han har funnits där för dig hela tiden, tagit in dig under sina vingar fast alla varnade honom för det. Jobb, pengar, lägenhet, dator, bil, han hjälpte dig med allt. Han gjorde allt för dig!!!

Jag hoppas du ångrar vad du gjort. Jag hoppas det plågar dig på nätterna. Att du ligger vaken och våndas över hur fult du skött allt, hur vidrigt du betett dig. Men jag tror inte du gör det. Det är ju inte ditt fel, eller hur!? Det är ju alla andra som är emot dig. Det är ju alla andras fel, förutom ditt!!

Din djävul, jag älskade dig som en bror!! Hur kunde du göra så??!!