Jag blir så frustrerad på mig själv när jag inte finner ord, när jag tappar min retoriska förmåga. Att hjärnan är så förslappad att den inte kan argumentera för min sak, att jag ger upp. Jag tystnar och skrattar istället för att jobba tillbaka med ord, istället för att försvara min ståndpunkt och slåss för den! Sån har jag aldrig förut varit, sån ville jag aldrig bli!

Jag har blivit ytlig och banal istället för djuplodande och analytisk. Vad fan gick snett!? När fan vissnade mina synapser ihop och skrumpnade, likt krukväxter utan vatten och näring. Jag ska börja nära mig själv igen, nära mitt minne, odla min kunskap och applicera den på mitt vardagliga liv. Jag vill inte vara den som bara klarar de rosa frågorna i TP!!



Och Kim, för att späda på din redan orubbliga självbild ; ): Det är på något sätt ALLTID intressant att prata med dig, vad fan det än handlar om! Me like!