Nu har jag sovit nästan konstant sen jag kom hem från Karlstad i onsdags, och även om jag är långt ifrån frisk, så har jag ändå blivit så pigg att jag börjar tycka att det är sjukt tråkigt att bara vara hemma! Jag försöker samla krafter till att bli såpass stark så jag kan göra de två viktigaste sakerna jag har liggande (disken och processdagboken som ska vara inne senast söndag) men jag orkar bara inte ta tag i det!

Och jag måste fan bli frisk snart så jag kan ta mig ut från lägenheten och träffa mina vänner. Min hjärna mår inte bra av att vara ensam, den kokar ihop alla möjliga sorters tankar som får mig att bara må sämre.... Jag är ju för fan i ett känslomässigt Limbo, vet varken ut eller in! Till skillnad från många jag känner så är en crush något jag inte bara slänger av mig hur lätt som helst...

Dagens fråga:  Hur kan att bara vara mig själv fucka upp saker så? Behöver jag ändra på mig eller måste världen lära sig hur jag fungerar, ta mig med en nypa salt och bara acceptera mig?