Kom nyss att tänka på hur bloggen förenklar mitt intresse att få inblick i människors liv (ren och skär nyfikenhet, eller verkligt intresse för mina medmänniskor och hur dessa fungerar..?)

Har webbat runt lite och stött på flera personer jag fattat tycke för, endast genom att läsa deras anteckningar på bloggar. Man får sån insikt i en person, dess innersta tankar och funderingar. Även om det märks att alla inte vågar släppa efter riktigt och skriva fullt ut vad de egentligen tänker på, så blir det som en teaser till just DEN människans livsfilm....

Se bara på idag, då jag stiftat bekantskap med en (olyckligt?) kär kattälskande kille från Umeå, en gravid kvinna som blivit övergiven av barnets far, och en tjej som verkligen slog huvudet på spiken med singelskapets moment 22. Och detta utan att de har en aning om hur de inverkade på mig! (fan, egentligen är det rätt sjukt, när jag tänker närmare på det.... Väldigt mycklet peeping tom feeling; ) )

Sen är det ju nästan lika intressant att se på hur personerna skriver om saker, som vad de skriver om. En människa med ett intressant  och levande skriftspråk kan fånga mig med berättelser om de mest triviala vardagsting, bara för att de har ett sånt målande sätt att beskriva dem. Jag beundrar och avundas dessa människor som har den förmågan att fånga mitt intresse. Jag vill själv ha den förmågan, att kunna beröra andra och lämna ett intryck av mig i deras tankar.....

Ibland känns det som om det skulle vara det allra värsta för mig, att inte lämna något som helst intryck hos en person. Det gör mig inte så mycket om de älskar mig eller hatar mig (sanning med modifikation) bara de känner någonting när de hör mitt namn! Att veta att de reflekterat över mig, funderat över vad de känner inför mig och kommit fram till en åsikt, att jag kan skapa känslor hos folk, och inte bara glider igenom livet som ett stort "jaha?" i folks ögon. "Jaha?" människor är den värsta kategorin att hamna i, tror jag.

Love me or leave me, but for fuck´s sake, do something!