Det finns ingenting som är värre än folk som tar sig själva på för stort allvar. Som aldrig kan bjuda på sig själva, som hellre skulle dö än att erkänna att de inte kan allt, jämt. Vad värre är, är de som nästan krossar sig själva om de gör minsta lilla misstag, som våndas och har ångest, och inte kan sova för nån liten skitgrej ingen annan lägger märke till. det är synd om människorna...

Det förtär en inifrån, om man alltid går runt med ett stenallvar och måste ha allting perfekt jämt. Själv känner jag att det hela är en mognadsfråga, när jag var yngre var det döden om jag skulle göra ett misstag och andra skulle skratta åt mig för det.

Numera tar jag det med en axelryckning, eller ett gapskratt själv. Jag är inte jordens centrum, världen går inte under för att jag gjorde något knasigt eller ogenomtänkt. Dagens misstag är morgondagens skämt!