Nu har jag den där otäcka känslan i magen igen, känslan av att stå vid en avgrund och försöka bestämma sig för om man ska vända och gå tillbaka den trygga vägen, eller om man ska klättra (alternativt hoppa) nerför stupet för att se vad som finns där nere.

Min chef kom i morses in på mitt kontor och lämnade ett preliminärt besked om att de inte kommer kunna ge mig halvtidstjänstledigt. Tjänstledigt får jag, men de vill hellre se att jag tar heltidstjänstledigt så de kan ta in en helt ny person att göra mina uppgifter.

Situtionen blir då så att jag MÅSTE ta studielån, vilket jag hade hoppats klara mig ifrån. Om så blir fallet, så kommer jag efter avklarad studiegång sitta med ett lån på runt 400 000. Tänk om jag inte klarar det ekonomiskt? Tänk om jag efter halva utbildningen känner att detta inte var något för mig? Tänk om jag inte passar som det jag vill utbilda mig till?

Alltså, om jag bara litade på mig själv och min instinkt så skulle jag inte behöva sitta här med fjärilar i magen och oroa mig över framtiden. Men jag tappar lite tron på mig själv när jag står inför ett så stort, avgörande och nytt val som detta. Så fort det blir pengar inblandat, så blir jag nervös att förlora min trygghet. T.ex min lägenhet som jag så innerligt älskar, tänk om jag inte skulle få råd att bo kvar där?

Hade jag bara haft den minsta äventyrslusta i kroppen hade detta bara varit spännande. Men nu är jag en trygg, bekväm person som blir nervös av stora förändringar.  Jag vill inte vara sån, men så är det tyvärr.
Försöker hela tiden påminna mig själv om det jag tror så starkt på: Ångra hellre de saker du gjort, än de du aldrig vågade göra! Jag vill inte sitta och traggla på samma ställe hela livet, bara för att det är tryggt! Jag vill inte jobba kvar här, alla fördelar till tots. Och jag vet att detta kommer bli sjukt roligt.

Bah, jag är en feeegis : P!