http://blogg.aftonbladet.se/8482/

Jag tänker på familjen, och känner med dem. Jag vet hur de har det, då jag varit i exakt samma sits själv. Sorgen, skräcken, ovissheten om vad som ska hända med den man älskar som insjuknat. Att pendla mellan hopp och förtvivlan, att skrika ut sin smärta, känna sin egna oduglighet och hjälplöshet. 

Och vid vissa tillfällen orka ta sig tillbaka till varadgen, skratta och vara precis som vanligt igen. För att sedan ännu en gång störta ner i den svartaste mardrömmen som ett återfall är....

Tänd ett ljus, skänk en tanke eller lägg en kommentar i familjens blogg och stöd dem i deras värsta tid.